ERFARENHET
Efter nära sextio års träning med egna erfarenheter och upplevelser har jag kommit till insikt med att över hela världen (jag har tränat i många länder och världsdelar) liknar de flesta tekniker varandra, de skiljer sig bara väldigt lite åt rent tekniskt och sättet att använda dom.
Vad som fattas är närheten till "verkligheten" - alla övningar med grepp, slag, kast och sparkar fungerar bra i träningslokalen där alla är likasinnade och tränar samma "pardans".
Mitt mål för att komma dagens verklighet på spåret har alltid varit att jobba med fart, kraft, precision och någorlunda motstånd, men det kräver en annan typ av träning än de stiliserade.
Och inte förrän man själv har tränat på riktigt förstår man hur svårt det är att uppnå en hög verkningsgrad (effektivitet) med kontroll.
Jag har sett och studerat de flesta (combat) stridsträningar i verkligheten och på film.
Från det otroligt dåliga förberedandet av 2:a världskrigets allierades närstridstekniker till dagens mer moderna, swap, navyseals, commandos etc. Som tur är (eller var) verkar fiende ha varit lika dålig.
När jag ser polisfilmer visas det ofta ingripanden där det behövs tre-fyra stycken för att sätta handfängsel på en bråkstake, och inte ens då med full/behärskad kontroll.
Under de första 30 år jag tränade kom jag att lära mig massor med olika tekniker, men de senaste 20 åren har det gått upp för mig att det mesta är rent nonsens om man ska utgå från verkligheten – och det är mig veterligen där vi lever?
Så vad jag har gjort är att plocka bort massor med tekniker som för det mesta haft som enda uppgift att fylla träningen med uppvisningskänsla. Allt som ser häftigt ut behöver inte betyda att det är bra eller genomförbart i en verklig situation, där man är tvungen att improvisera.